torsdag 13 oktober 2016

Från Gislövs läge till röda mattan i Hollywood

Text: Michael Wall, oktober 2016
Foto: Michael Wall och Tina Nordlöf

Jag har vunnit en del priser tidigare i mitt liv men detta slår precis allt, nämligen två priser från olika filmfestivaler i Hollywood,  Los Angeles International Independent Filmfestival för “bästa utländska kort dokumentärfilm” och det andra priset  Hollywood International Independens Award för “bästa kort dokumentärfilm”.  Filmfestivalerna är rankade som bästa festivaler på 11:e och fjärde bästa av över 4000 filmfestivaler i världen.



För två år sedan började jag leka med en billig 360 graders kamera, mitt brinnande intresse för bildjournalistik och ny teknik fick mig att experimentera en del på min fritid. Kameran som jag lekte med var bra till stillbilder men inte till video. Efter ett års lekande kom jag i kontakt med ett kinesiskt Kickstarter projekt som byggt en 360 graders kamera med hög kvalité även på videofilmen. De hade precis tagit fram de första 200 kamerorna för försäljning, så det var verkligen early days och lite nervöst var det allt att skicka över pengarna till andra sidan jordklotet. Någon vecka senare så kom det ett paket med DHL i vilket min 360 kamera låg. Ivrigt packade jag upp en kamera som inte liknade någon vanlig kamera, ett objektiv på båda sidor om en fyrkantig kamerakropp som mer liknade en minidator. -Skulle detta funka? tänkte jag. Tidigare hade jag ju sett vad de stora producenterna i Staterna jobbade med, specialkameror som kostade uppemot en miljon dollar. Det visade sig att kameran var så pass bra och lämnade en kvalitet likvärdig den som 360 filmproducenterna från USA levererade på sina 360 filmer. Jag filmade på min fritid, semestrar och så fort jag fick en stund över för att öva och träna.
Fastän jag jobbat med bilder i över 40 år så var det här ett helt nytt sätt att arbeta på.

Bildjournalistik
Att filma med 360 graders video höjer bildjournalistiken till helt andra dimensioner än som tidigare varit möjligt.  Det här sättet att filma är en gamechanger med enormt stora möjligheter att förnya journalistik och inte minst då bildjournalistiken. Att berätta en historia där användarna får vara i centrum av händelsen ger dem en upplevelse utöver det vanliga., nästan som att bli teleporterad till en annan plats.

Youtube/Facebook
Jag visste att Youtube var på gång med att kunna visa 360 video och likaledes Facebook. När de gav förutsättningarna så började jag lägga ut lite semesterbilder och andra experiment. Mina kolleger på SVT, där jag arbetar, var föga imponerade när jag visade och ville visa 360 video och möjligheterna att arbeta på ett nytt sätt. Kommentarerna var att jag tror inte det där är nåt och att visst vi kommer kanske att köpa en såndär kamera nån gång osv. Samtidigt heter det att man måste jobba smartare digitalt. Det är konstigt att man inte är mer intresserad av möjligheterna som 360 videon då ger tänkte jag. Det här konservativa sättet att att tänka hade jag varit med om förut från den tiden för tjugo år sen när jag visade världens första streamade nyhetssändning från Sydkorea på nätet. Jag fick då t o m en utskällning från en av mina dåvarande kolleger som blev allvarligt upprörd och sa att vi ska inte syssla med såndär skit. Kvalitén var ju helt kass och det är inte vårt kärnuppdrag på SVT osv hette det ...  Jag svarade att det jag visar dig nu är framtidens TV och kvalitén kommer att bli minst lika bra som den du har det i din TV idag om inte bättre.
Idag skrattar jag åt händelsen för tjugo år sen men det är en av anledningarna till att jag börjat med 360 gradig video. Det är framtiden vi ser och jag har stuckit ut hakan och sagt att om fem år är minst 50% producerat på det här viset. Men jag hör samma sak nu, hur gick det med 3D TV det blev ju aldrig nåt och man kan bli sjösjuk och bilden är pixlig osv. Jag brukar igen le och säga att för sju år sen hade du aldrig trott att över 50% av all media konsumeras i din mobiltelefon och det här kommer inte att ta så lång tid för att slå igenom på bred front i alla genrer, och det kommer aldrig att bli sämre utan bara bättre. Hur som helst så fortsatte jag att filma på min fritid.

Riktigt projekt
Efter att ha filmat och testat alla möjliga vinklar så kände jag mig säker på att använda tekniken till ett mer “riktigt projekt”, men vad skulle det vara? Min särbo hade berättat om att en av hennes arbetskamrater, Christina, blivit hastigt sjuk i halsfluss och sen fått blodförgiftning  som lett till att hon fick amputera båda sina armar och ben. Detta hände för tre år sen och Christina hade börjat blogga om sin livssituation. Jag läste Christinas blogg i vilken hon skrev om sin sjudom. En fasansfull historia som skulle kunna drabba vem som helst av oss. Efter att ha gjort lite research fattade jag att detta var en dold folksjukdom som årligen dödar över 10 miljoner i världen och runt 5000 i bara Sverige.
Sepsis , där har vi det!  Jag ska göra en film där Christina berättar sin historia rakt upp och ner med ny 360 graders videoteknik. Filmen ska heta SEPSIS! Ett av mina mål var att genom Christinas starka historia väcka uppmärksamhet och ge information om hur det känns att få denna sjukdom. Att använda 360 graders tekniken skulle få den som tittar på filmen att få känslan av att man befinner sig hemma hos Christina och få en ännu starkare upplevelse genom närvaron som 360 video ger. Skulle filmen kunna rädda någons liv med sitt informationsinnehåll så skulle det vara fantastiskt. Min särbo frågade Christina och berättade om min idé, efter någon vecka så sa Christina att hon ställde upp.

Svårt att förklara 360 videoteknik

En av svårigheterna med 360 graders video är att förklara vad man håller på med. Att gå ut ur rummet när man filmar, att personer som inte ska synas måste gömma sig ordentligt så att de inte syns, saker som man med traditionell teknik aldrig behövt bekymra sig om. Jag hade ritat en storyboard med varenda bild som jag behövde till berättelsen. När man jobbar 360 vill man inte ha en massa spillvideo. En filmfaktor där man använder 80% av materialet är ju inte heller något man är van vid vid traditionellt filmande.

Fritid
Ett antal helger och kvällar gick åt under tre månader för inspelning och postproduktion. När filmen väl var klar tittade jag på den för första gången i mina Samsung Gear Google, det blev en upplevelse utöver det vanliga. Eftersom man utesluter världen utanför med glasögon så kändes det precis som jag var hemma hos Christina igen berättandes sin starka historia. En historia som man blir mycket berörd av. Mina tårar rann nerför kinden av den starka historia som Christina berättar, fastän jag ju suttit och klippt och bearbetat materialet under tre månaders tid. Jag visste att detta kommer att bli en film som kommer att uppmärksammas.

Sveriges första 360 dokumentärfilm
Filmen som blev Sveriges första 360 dokumentärfilm fick en del publicitet i några tidningar. På min arbetsplats var det inga hurrarop eller någon som reagerade nämnvärt, vare sig kolleger eller chefer. Men eftersom jag visste vilken verkshöjd min film hade jämfört med andra filmer i 360 genren gjorde att jag anmälde filmen till två filmfestivaler i Hollywood för utvärdering. Det var LAIFFA och HIIDA som är bäst rankade på elfte respektive fjärde plats av över 4000 filmfestivaler  i världen. Man måste våga tro på det man gör och nu höll jag tummarna att kanske få någon liten omnämning där.


Nominering
En vacker dag kom mailet jag väntat på, jag var nominerad med min film SEPSIS på LAIFFA filmfestival. Bara att bli nominerad i den här nya filmvärlden kändes som en stor vinst. Någon vecka senare kom nästa mail, jag hade vunnit utmärkelsen ”bästa utländska kortdokumentärfilm”

Uppmärksamhet i media
Woow det här var stort och tidningarna fick reda på det, en vinst på en filmfestival i Hollywood för en svensk filmare är inte vardagsmat precis. Det blev uppmärksammat både på DNs och Svenskans kultursidor, ja t o m Radions kultursida. Det kändes bra, man ska tro på sin intuition om att de man gör är bra. Någon vecka senare kom nästa mail om att jag var nominerad på HIIDA filmfestival som är rankad som fjärde bästa i världen av över fyratusen festivaler. Det här är stort, mycket stort. Det är rent av historiskt att en filmmakare vinner två utmärkelser månaderna efter varandra. Nu var det förstapris för ”bästa dokumentärkortfilm”  dvs en finare utmärkelse får man leta efter

Mot Hollywood
Nu var vi på väg till Hollywood, min flickvän Tina och jag, för att vara med på prisutdelningsceremonin på HIIDA filmfestival. Jag måste säga att det kändes lite overkligt att ha bokat biljetterna från Köpenhamn till Los Angeles men nu stod vi på Kastrup och var på väg in i planet som ska föra oss till Hollywood. Smaka på det där Hoooolywoood… filmstadens mecka säger jag till Tina när vi går på planet. Efter 11 timmar i luften kommer vi fram till LAX,  det är benämningen på Los Angeles Airport. Vi hoppade in i en taxi som skulle ta oss till hotellet jag bokat, det skulle ligga nära Hollywood Boulevard. Vi hade sovit lite på planet men kände ändå av jetlagen. Väl framme på hotellet så kändes det ganska skönt att sätta resväskorna. Klockan hade hunnit bli 20.00 amerikansk tid och vi gick en snabb runda på Hollywood Boulevard för att inmundiga stämningen. Tina hade inte varit i LA förut, vilket jag hade varit, så det var en större upplevelse för henne att se alla stjärnors namn på trottoaren. Som sagt, en snabb runda, vi kände oss ganska mosiga vid det här laget och det var skönt att gå tillbaka till hotellet och bara lägga sig för att sova och försöka vända dygnet.

Mot Relight studios
Nästa dag så gick vi en runda för att se var själva prisutdelningen skulle äga rum, det var inte så långt dit tyckte vi när vi kollade på kartan. Värmen var påfallande den dagen. Sagt och gjort, vi gick o gick o gick. Det tog oss över 40 minuter att gå dit.  Vi gick förbi flera studios på vägen, många så stora  att de fyllde hela kvarter och med namn som man aldrig har hört talas om. Väl framme på Melrose Aveny låg Relight Studios som även det var ett helt kvarter och lite till. Det såg ganska flådigt ut där. Mittemot låg Paramount Studios, och här pratar vi om ett ännu större kvarter med vakter som förbjöd oss obehöriga att gå in på området. Dagen efter var stora dagen. Jag brukar inte gilla att klä mig i kostym men det här kändes faktiskt lite som ett speciellt tillfälle i livet så jag lånade min sons fluga dagen till ära. Tina hade köpt lite fina skor som kanske lite senare visade sig att inte vara det bästa köpet när det gällde kriteriet sköna skor, men fina var de.

Taxin kom inte
I receptionen så hade vi beställt en taxi av den vänliga receptionisten, taxin skulle komma om fem minuter sa hon. Vi stod utanför hotellet på Yucca street och väntade i värmen.  Min tes om att inte ha fluga när det är varmt stämde rätt bra och svetten började snart rinna nerför ryggraden. Ingen bil kom, det gick tio minuter det gick en kvart… då gick jag in och frågade receptionisten som själv hade upptäckt att taxin uteblev. Jag beställer genast en annan sa hon, ge den fem minuter. Tror ni det kom en taxi? Icke och nu började vi få bråttom eftersom vi skulle vara med på screening hela dagen. Receptionisten kom ut på gatan och sa att det har aldrig hänt förr och att hon inte fattade vad som hänt med taxin. Plötsligt dyker det upp en Van, den ser helskum ut men receptionisten verkade känna den som körde. Genast tog hon kommandot och sa till chauffören att han skulle köra oss dit vi skulle. Sagt och gjort vi satte oss i den bilen, som vi senare blev varse om att det var bilen som körde hotelltvätten.  Den mycket trevlige chauffören tog sin uppgift på fullt allvar och när vi kom fram skrattande han och sa att de tror nog att ni kommer från en filminspelning i Crew bilen.

Screening
Screening stod på schemat hela dagen. Vi möttes av folk från hela världen som tävlat med sina filmer. Det var fantastiskt kul att se vad de åstadkommit och kul att se att kvalitén var fantastisk hög på det vi såg. Vissa filmer hade eftertexter med väldigt långa presentationer med produktionspersonal, på andra var det bara fem sex stycken med i kreditskylten. Även där stack min film ut lite eftersom jag ju bara hade tre namn i krediten. Mitt, Tinas och min dotters som gjort en engelsk voiceover. I pauserna gjordes intervjuer av ett TV-team som filmfestivalen hade, det var lite pirrigt att ge en intervju på engelska men jag tror det blev hyfsat.


Dags för prisutdelning
Efter screeningen, som pågick hela dagen, var det dags för prisutdelningen i en större biosalong där publiken och alla pristagare samlats. När jag blev uppkallad på scenen för min film SEPSIS så kändes det lite nervöst men det gick snabbt över när jag fick den fantastisk fina 1,5 kg trofén överlämnad till mig. Jag fick kort berätta vad filmen handlade om för publiken och samtidigt berätta att det var en 360 graders film som man ska se med HDM Head mounted devices dvs Googles. Några kom spontant fram och gratulerade och sa att det var en stark historia och ett spännande grepp att göra en dokumentär på detta viset med 360 graders video. Sen gick vi och firade med lite god mat och öl, en fin trofé rikare.

Fler pris
Sepsisfonden i Sverige hade tidigare hört av sig och utnämnt mig som pristagare till det första priset i historien som de delade ut för första gången. Vi landade kl.15.30 i Köpenhamn och vi skulle vara i Lund för att närvara vid den happening som Sepsisfonden anordnat där. Det här var ju ett pris som för mig personligen är betydligt större än en trofé från Hollywood. Här är det inte status som gäller utan att jag hjälpt till att sprida kunskap om sepsis med min uppmärksammade film. Efter att ha kommit hem har det varit fullt upp med seminarier och workshoppar där folk vill att jag ska berätta om mitt verk. Senast berättade jag på EBU Academy i Dublin om min film och 360 videoteknik. Flera kom fram och gratulerade och sa att det var ett fantastisk bra föredrag och en fantastisk stark film som jag vågat göra i ett nytt format. Filmen är i skrivande stund nominerad till Accolade Global Film Competition,  Roma CinemaDOC, IMPACT DOCS Awards  och Europas första 360 graders filmfestival i Paris 360 Film Festival.

Hösten blir intressant!

 

 

  

 


 

Submit to FacebookSubmit to Google PlusSubmit to TwitterSubmit to LinkedIn

Film i Skåne

Elis NIlssons väg 5
271 39 Ystad

Telefon : 0411 55 87 50
Fax : 0411 55 97 40

Malmökontoret besöksadress
Friisgatan 19 B (OBS! Inte postadress)
Telefon : 040 78 176

 

filmiskane logo neg h180

Upp