Pixel Talent Award 2019

Tre filmare nominerades 2019 till Pixel Talent Award, ett av Sveriges största kortfilmspriser som uppgår till ett värde av ca 300.000 kr. 

Nedan presenteras filmarna närmre i korta intervjuer.

Jury Pixel Talent Award 2019

Magnus Paulsson, Producent/Solid Entertainment
Hanna Sohlberg, Konsulent/Film i Skåne
Fredrik Myrtell, Producent/Way Creative
Alexandra Lige Berglund, Utvecklare/BoostHbg
Erik Magnusson, Producent/Rock 'n' Roll Film
Jurymedlemmarna representerar finansiärerna av priset.

Paolo Nobis Sandén

Paolo Nobis Sandén är något av en Pixelveteran, som skrivit och regisserat en rad egna kortfilmer som visats tidigare på Pixel och andra internationella festivaler. Med en bakgrund på Fridhem Folkhögskola och en master i Film- och Mediehistoria från Lunds Universitet, fortsätter han hela tiden att utvecklas som filmare. Under Pixel tävlar Paolo Nobis Sandén med På Golvet och det nya långfilmsprojektet Ida, Ingrid och Ingenting. Pixel tog ett snack med honom om filmerna och var inspirationen kommer ifrån:

Hur känns det att vara nominerad? 

– Såklart väldigt roligt, både för den boost det ger i form av att någon uppmärksammar det man gör, men också för att det skulle kunna vara ett stort steg mot att få göra det här nya, större projektet.

Vill du berätta lite om På Golvet, den film du tävlar med både i Pixel Talent Award och i Klass 4? 

– På Golvet var en film som jag spelade in samtidigt som jag skrev på ett längre projekt. Allt utgick egentligen från att jag skulle kunna göra något där jag själv var med och där jag inte behövde ha någon annan teknik än min mobil och en ljudinspelare för att få fram berättelsen. Jag tycker det kan vara väldigt skönt att göra såna här mindre och mer avskalade filmer ibland, just av den anledningen: för att påminna mig själv om att det faktiskt är själva historien som är det viktigaste.

Vad handlar din planerade filmidé om och hur fick du inspiration till den? 

– Ida, Ingrid och Ingenting är en kompiskomedi som utspelar sig i ett sommartomt Lund. Allt handlar egentligen om ett gäng olika personer som har väldigt svårt att prata med varandra, men som successivt börjar öppna upp sig och försöka ta sig i kragen. Eftersom jag själv växt upp i Lund kommer också själva staden att spela en stor roll för filmens stämning. Det finns liksom något väldigt ödsligt där när alla studenter är borta och man bara går runt bland massa statyer och pampiga Universitetsbyggnader och har tråkigt. 

Vad har du för förebilder inom film och hur tror du det yttrar sig i dina egna filmer?

– Jag skulle säga att min absolut största förebild är Billy Wilder. Inte bara för att han skrivit och regisserat en rad extremt bra filmer inom olika genrers, men också för att han alltid lägger absolut störst vikt vid själva filmens handling. För honom ska kameran och klippningen vara osynliga och allt överflödigt tas bort, vilket gör att filmerna flyter på otroligt bra. De är i stort sett omöjliga att stänga av när man väl börjat titta. Skulle jag nämna någon förebild som är verksam idag, så går jag alltid och ser allt Andrea Arnold gör. Jag tyckte också Eighth Grade av Bo Burnam var den bästa film jag såg förra året och att Min Pappa Toni Erdmann av Maren Ade var den bästa från året innan det.

Alexander Abdallah

Sist ut av våra tre nominerade till årets Pixel Talent Award är en skådespelare från Malmö Stadsteater som alltid haft ett stort intresse för filmskapandet. Med Jag skiner inte utan er mina bröder gör han debut som regissör. Vi frågade Alexander Abdallah om bakgrunden till hans film. 

– Jag skiner inte utan er mina bröder är en film om dödskjutningar och gatuvåldet i Sverige, men ur ett barnperspektiv. Den skildrar en 12-årig pojke som förlorat tre av sina bröder och hur han gömmer sig i en koja och fantiserar fram dem. Idén kom efter att jag under en period stötte på flera barn i den här situationen och fick veta att de här barnen bara blir fler och fler. För mig är det så sjukt att ett svensk barn som bara bor några hundra meter åt ”fel” håll kan råka ut för det här. Jag är själv är uppväxt i förorten och ville skildra det på ett annat sätt än hur den brukar porträtteras i media. Därför lekte vi med bildspråk och med andra attribut och rörelser än vad som brukar förknippas med förorten. Också för att visa människan bortom etiketter som ’’kriminell’’. 

Hur hittade du skådespelarna till filmen?

– Castingprocessen till filmen var väldigt rolig! Jag och en av skådespelarna, Mustafa Al-Mashhadani, åkte runt till olika förorter i Malmö och började prata med unga killar och berätta om projektet. Vi fick väldigt olika respons men i Lindängen mötte vi några killar som var superintresserade. Vi var så paffa över dessa killars öppenhet och hur taggade dom var. Tre av killarna fick sedan roller i filmen. 

Vad har du blivit inspirerad av i din kommande film? 

– Min nya film handlar om machokulturen, förortsnormer och den mobbningskultur som finns bland unga män uppväxta i förorten. Dessa tre faktorer dödar väldigt många drömmar, men i min film tar den även död på en person på riktigt. Jag har en förhoppning om att man en dag ska kunna säga ’’jag drömmer om att bli balettdansör’’ och att alla andra ska säga ’’Bror, du ska bli den bästa’’. Jag vill också att man ska få se de här tuffa killarna genomgå en emotionell resa, där de först blir medvetna om normerna de lever i och inser att dessa tagit död på deras gemensamma vän, och för dem från förnekelse till acceptans och en vilja att förändras. Att släppa sin fasad och få fram skörheten. Jag tror det kan bli mäktigt att få se just den typen av män genomgå en sån emotionell resa. 

Vad har du själv för förebilder inom film? 

– Taika Waititi har jag följt ett tag nu. Han påminner mig att hela tiden om att vara ett lekande barn och att hela tiden undersöka när jag skapar konstverk. Nadine Labaki har också blivit en förebild. Vi delar en bakgrund från Libanon och hennes senaste film Capernaum knockade mig helt!

Nadja Gyllensköld

Nadja Gyllensköld är vår andra nominerade till Pixel Talent Award. För tillfället jobbar hon som ljussättare och ljusassistent, något hon beskriver som "att måla med teknik". I årets Pixel tävlar Nadja inte bara om det prestigefyllda Pixel Talent Award, utan även i Klass 3 med filmen Pappa måste jobba. Filmen har sitt ursprung i en idé hon presenterade vid ansökan till en filmskola: 

– Den ursprungliga idén handlade om en pappa-dotter relation och om hur barn uppfattar verkligheten. Jag började leka med tre aktörer: nyheterna, flickan och vakten. Jag hade läst om en då aktuell skjutning i Köpenhamn av en journalist och polis. Vad utsätter man sig för som grävande journalist? Sen är jag väldigt intresserad av barnens värld och att låta dem få en röst. Det finns många olika situationer och historier där barnen är hemma själva, och där föräldrarna både kommer hem men ibland inte. Barnens upplevelse i stunden är lika verklig som vår verklighet. Bara för att man är barn betyder det inte att ens verklighet är mindre sann. 

Hur var det att genomföra filmandet? Lärde du dig något speciellt av den processen, något som du tar med dig i ditt framtida skapande? 

– Jag tycker det är viktigt att se filmarbete som ett samarbete mellan alla inblandade. Det var ett tag sen jag regisserade en film och detta var första gången som jag gjorde det med ett så här stort team. På senaste tiden har jag jobbat med helt andra positioner, så det var uppfriskande att återigen inse vikten av att ta ansvar för sina medarbetare och lägga tid på ett bra förarbete, kommunikation och struktur för att kunna påverka hur själva inspelningen blir. Att visa respekt och uppskattning för alla i teamet är så himla viktigt då alla jobbar hårt, vilken roll man än har. Det man ger till andra är också oftast det man får tillbaks. 

Berätta lite om din kommande film, vad handlar den om? 

– Till världens ände handlar om att växa upp och vad som händer i en kompisgrupp när vi formas till våra egna individer, fast i olika takt. Perioden i 10-12-årsåldern börjar vissa komma in i puberteten och andra inte. Vi utvecklar våra egna identiteter och formar åsikter som mycket väl kan återspegla det man går igenom där hemma. Vad händer när vi börjar utforska oss själva och världen runt oss? Jag har varit sugen på att göra en äventyrsaktig film med barn, utan att vuxna människor lägger sig i, och där barnen inte framställs alltför homogent. Man är inte bara sitt kön, sin sexualitet, sin hudfärg, sin grupptillhörighet osv. 

Har du några speciella förebilder inom film? 

– Jag har inte direkt någon förebild på det sättet, utan plockar idéer från film, teatern, vänner och familj, samhället, personer som jag känner och inte känner. Överallt finns det inspiration som kan få en att tänka nytt eller ifrågasätta sig själv. Det kan vara allt från mina föräldrar till en konversation med en främling. Däremot dras jag till olika typer av kreativa uttryck, vilket jag tror absolut sätter spår i hur jag bearbetar ett projekt. Tempo för mig är extremt viktigt, det sätter stämningen kring hur jag vill att andra ska uppfatta det jag gör.