Hoppa till huvudinnehåll
New York MOMI efter Pica pica 25 oktober 2019.jpg

Uppburen i New York

Produktion
Visning

Inte har jag hittills funderat så mycket på hur rockstjärnor eller kungligheter kan tänkas känna sig. Men efter att varit inbjuden till The American Museum of the Moving Image (MOMI) i New York, som ägnade en oktoberhelg åt mina tre dokumentära långfilmer Pica Pica, Falkens öga och Ljusår, fick jag njuta en sorts uppburenhet som överträffar det mesta i mitt liv som filmare hittills.

Det hela började ett år tidigare i september 2018. En kvinna från New York, Annie Novak, var i Falsterbo för att arbeta på en bok om nattetida fågelflyttning och hade bett att få träffa mig, så jag bjöd på lunch i vår trädgård. Inställd på att berätta om flyttfågelsträcken över Falsterbonäset anade jag inte att Annie visste att jag jobbade med film. Men hon tittade sig runt när hon kom in genom grinden och utbrast ”det är sig ganska likt från Ljusår!”.  ”Va, var har du sett den? Falkens öga har visats på bio i New York men inte Ljusår ”.  ”Jo, min kompis Gina Telaroli, som själv är dokumentärfilmare, jobbar på Martin Scorseses produktionsbolag och de hade en dvd i sitt arkiv”.

"Dina filmer är fantastiska"

Det visade sig att Annie är en eldsjäl med många järn i elden. Förutom författandet och fågelskådandet driver hon ett takodlingsföretag i New York och arbetar på New Yorks botaniska trädgård mm.

Efter lunchen i glittrande sensommarväder och några timmars givande samtal om odling, film, det svenska riksdagsvalet, Trump och miljöpolitik, fick Annie med sig TriArts DVD-box med mina tre långfilmer. Några veckor senare kom ett mail; ”Gina och jag tycker att dina filmer är fantastiska och inte liknar något annat vi sett, vi vill så gärna se dem på stor duk och ordna ett event för att visa dem på biograf i New York nästa höst och du skall bli inbjuden!”

Så blev det! Gina och Annie sålde in idén hos Sonia Epstein, visningsansvarig på MOMI och engagerade flera sponsorer för eventet bl a det Svenska Generalkonsulatet. Tidpunkt för visningarna bestämdes till 25-26 oktober 2019.

Själv tänkte jag att filmerna måste finnas på perfekta biografkopior för ett sådant event. Falkens öga (1998) hade ingått i Filminstitutets digitaliseringsprojekt och fanns som DCP (Digital Cinema Package). Pica pica (1987) hade jag själv renoverat från Super-16-negativet när vi skulle ge ut DVD-boxen, men som visningsformat fanns bara de slitna 35-kopiorna, ingen DCP. Inte heller Ljusår (2008) fanns som DCP.

Film i Skåne kom till undsättning

Då kom Film i Skåne genom Lisa Nyed till undsättning och bekostade DCP:er på Pica pica och Ljusår, med förbehåll att få visningsrätten till filmerna för eventuella kommande visningar hemma i Skåne, underbart! För att ytterligare stilla nervositeten beställde jag tid för att provprojicera filmerna på stora duken i Panoras salong 1 i Malmö. Det såg riktigt bra ut, ljudet var perfekt och DCP:erna kunde skickas i god tid till MOMI i New York. Där hade biografmaskinisterna och Sonia Epstein jämfört den 35-kopia på Falkens öga som fanns hos distributören i New York med DCP:en, den senare visade sig vara klart snyggast! Det kändes betryggande och då Sonia berättade att MOMI hade senaste perfekta digitala projektionsteknik kunde jag, tillsammans med min son Joel, avkopplad sätta mig på New York-planet i Köpenhamn några dagar före eventet.

Under dagarna kring eventet hade Annie & Co, förutom välkomst- och avskedsmiddagar, ordnat med trevliga aktiviteter i NYC för Måns Karlsson (min sidekick från Falsterbo fågelstation), Joel och mig. Dessa inkluderade bl.a. besök på en skola i Queens för kvinnliga studenter som skulle ha en dokumentärkurs och hade sett Falkens öga, fågelexkursion med kunniga guiden Annie Barrie på Governors Island (7 minuter från södra Manhattan), besök hos Pauls Sweet (chef för ornitologiska avdelningen på American Museum of Natural History med världens största samling fågelskinn) och mottagning på Aschestratus Books + Food på Brooklyn där Malmöbon/Brooklynbon/författaren/ kocken Johanna Kindvall bjöd på smaklig spis och egenkryddad snaps.

Visning i New York

Filmerna skulle visas kronologiskt med Pica Pica fredag kväll, Falkens öga lördag eftermiddag och Ljusår lördag kväll. För att vara så sent i oktober var det rena sommarvädret i New York, sol och +19 grader, så tanken att det nog inte var många som skulle söka sig till biografen hann uppstå. Denna oro stillades dock när det fylldes på med folk i den stora flotta salongen. Bland publiken fanns en del svenskar, som den kulturansvarige på Svenska Generalkonsulatet Niclas Arnegren med två kollegor. Visningarna inramades med presentationer före och samtal och publikfrågor efteråt.

Annie, Gina och Sonia öppnade eventet med en passionerad presentation och bakgrund. Innan visningen av Pica pica (som skildrar skator och människor i Vällingby) berättade Paul Sweet om världens skator. Han talade om att skator förekommer i olika varianter runt norra halvklotet men faktiskt inte i östra USA, så skatan skulle nog komma att upplevas lite exotisk för New York-publiken.

Pica pica hade biografpremiär på Fontänen i Vällingby i mars 1987 och visades runt om i Sverige under våren det året, bl.a. på gamla Panora i Malmö. Det slog mig att jag själv inte sett filmen med publik och på stor duk på väldigt många år. Skulle den hålla? Men DCP-projektionen var superfin och att döma av publikens reaktioner under visningen och frågestunden efter gick de ”exotiska” fåglarna verkligen hem hos New York-borna. Efter filmen hölls ett samtal mellan Annie Novak, Paul Sweet och Kaitlyn Parkins (biolog från New York City Audubon) om stadens fåglar, med jämförelser mellan Stockholm och NYC.

Inför visningen av Falkens öga lördag eftermiddag inledde författaren, ekologen och naturvårdaren Eric Sandersson med en levande föreläsning om kvarvarande våtmarker i New York och Öresundsregionen, innan Annie och Gina presenterade filmen. Om jag varit osäker på hur Pica pica skulle hålla, så kände jag mig ganska trygg med Falkens öga. Den gick ju hem hos New York-publiken när den gick på bio på Manhattan år 2000 och fick då fina recensioner i bl.a. New York Times och Variety. Och med den nya DCP:n blev det ju bara bättre. Efter filmen följde ett samtal mellan Annie Novak, Eric Sandersson, Måns Karlsson och undertecknad. Jämförelser mellan natur och fågelskydd i New York och på Falsterbonäset stod i fokus, följt av en lång trevlig frågestund med publiken.

I kvällningen på lördagen var det så dags för Ljusår, med presentation och inramningar. När biografsalongen fylldes konstaterade jag att en stor del av publiken uppenbarligen såg alla tre filmerna. Ljusårs subtila ljudbild kom verkligen till sin rätt i MOMIs stora biograf, med dess goda ljudåtergivning. Många i publiken tycktes helt uppslukade, det blev stående applåder under eftertexterna!

Efter Ljusår hölls ett initierat samtal om mina filmer mellan Erin Espelie (filmare och professor vid University of Colorado Boulder) och undertecknad. Hela eventet avslutades med Q&A:s från en engagerad publik som inte ville sluta ställa frågor och de allra mest intresserade fortsatte samtalet i MOMI:s café efter visningen.

Vid den efterföljande avskedsmiddagen pratade Annie, Gina och Sonia om att de skulle arbeta för fler visningar av mina filmer i USA. Och vem säger nej därtill, ändå inte så dumt att känna sig lite uppburen på ”gamla dar”!

Av: Mikael Kristersson