fredag 17 augusti 2018

Fårö Talangdagar 2018

Matilda LInd, Therese Zoë Richert och Paolo Nobis Sandén. Matilda LInd, Therese Zoë Richert och Paolo Nobis Sandén.

Talangdagarna på Fårö är en mötesplats för nya filmare från hela landet. Förutom att få ta del av fem skräddarsydda dagar med gäster, filmvisningar, nya bekantskaper och utflykter i Fårölandskapen får de delta i och uppleva Bergmanveckan. Filmarna erbjuds boende på Sudersands semesterby, godbitar ur Bergmanveckans program, exklusiva möten med intressanta filmskapare, gott om tid att lära känna varandra och en filmövning med Fårös landskap som kuliss. Årets skånska filmare var Matilda LInd, Paolo Nobis Sandén och Therese Zoë Richert. Nedan kan du läsa deras berättelser från dagarna. Film på Gotland tillsammans med Filmbasen/Film Stockholm, Boost Hbg/Film i Skåne, Region Dalarna och FilmCloud arrangerade.

Jag hade faktiskt inte tid att vara nervös
Av Matilda Lind

Jag har praktiserat och frilansat som klippare i nästan två år sedan jag avslutade min utbildning med inriktning film på Fridhems folkhögskola. Det är bitvis en ganska ensam tillvaro, som många filmarbetare säkert känner igen sig i. Särskilt om jag jämför med sammanhanget som fanns på skolan jag gick på. Därför sökte jag mig till Talangdagarna på Fårö, för att få ett tillfälligt kollektiv att dela tankar om film med, ny inspiration och kanske lite nya kontakter. 

Jag åkte dit med viss reservation och stor nervositet, tänkte att det här skulle bli en nätverksfest där vassast armbågar vinner. Och dessutom, vad skulle jag göra där som klippare bland en massa regissörer? Jag var en av 25 deltagare, alla helt nya personer för mig. På det ytterligare tiotalet ledare och konsulenter. 

Direkt efter incheckning i semesterbyn började veckan med en trevlig men rätt så trevande middag. Efter det, en flera timmar lång presentation där alla deltagare fick ställa sig inför gruppen och prata om sig själva. Här någonstans, när min nervositet var som värst, insåg jag att stämningen inte alls var hård och tävlingsinriktad som jag hade tänkt mig. Dom flesta verkade nervösa, precis som jag. Men också glada. 

Jag hade faktiskt inte tid att vara nervös under veckan, schemat var för späckat för det och det är jag glad för. Mellan filmvisningar, utflykter, övningar och matlag lärde jag känna 25 öppna, nyfikna och ödmjuka filmskapare. Och jag fick faktiskt känslan av ett litet kollektiv och ny inspiration. Jag blev mer medveten om närvaron av filmskapare och filmarbetare ute i landet som kämpar på precis som jag. 

Efter att ha tagit del av varandras filmer, etablerade regissörers verk och samtal om film tar jag med insikten om hur svårt det är att göra film och att det är en sporrande tanke. 

Här har det ändå spelats in en film som jag tycker är väldigt bra
Av Paolo Nobis Sandén

Det är tisdag och jag står på en stenstrand på Fårö och tittar ut mot havet. Jag tänker att igår var jag hemma i Malmö, och nu är jag här, tillsammans med alla de andra deltagarna från talangdagarna och tittar ut mot en lite halv-oklar punkt i havet. Punkten där jag tänker att de fyra huvudkaraktärerna i Ingmar Bergmans Såsom i en spegel först dyker upp i filmens början. För den startar ju så: Harriet Andersson och dom andra kommer skrattades upp ur vattnet där borta och sen går dom mot bryggan där, eller där där det brukade finnas en brygga i alla fall.

Igår var det måndag, tänker jag också, och då kom vi först till Visby och sen tog vi färjan över och delades in i våra stugor och hade presentationer på kvällen. Och senare nu ikväll ska jag visa upp några minuter ur en egen kortfilm och prata lite. Allt är väldigt avslappnat, folk får visa klipp och ställa frågor. 

Samtidigt kommer ju alla från massor av olika håll, vissa bryr sig inte alls särskilt mycket om Ingmar Bergman eller om att stugorna vi sitter i tydligen beboddes av teamet under en av hans inspelningar - Skammen, säger någon. Men jag bryr mig rätt mycket, i alla fall när jag står på Såsom i en spegel-stranden och tänker att här, här har det ändå spelats in en film som jag tycker är väldigt väldigt bra, så en sån kan man ju tydligen spela in lite var som. Till och med i Sverige. På ett sånt här kargt ställe. 

Det är nästan som att Fårö hör det där, för några kvällar senare när vi cyklar hemåt är det plötsligt som om ön vrider på alla sina effekt-reglage på full kräm. Plötsligt brinner solnedgången i rött och lila på ett sätt som jag aldrig sett förr, och dimman som svävar ovanför marken är så tjock och kompakt att den måste ha pumpats ut ur tjugo olika rökmaskiner. Och man cyklar hemåt och vet inte riktigt vad man ska säga, så man säger inte riktigt nåt innan man satt sig ner vid picknickborden vid stugorna igen, och även där är det svårt att säga nåt mer än ojojoj, och, herregud vad var det där?  

Och nästa dag är det fler visningar och samtal, och allt är både så himla avslappnat och fokuserat när vi pratar om vad vi fått se uppe på duken. Och jag gillar verkligen hur film sipprar in i alla samtalsämnen här. Väldigt gärna för mig, tänker jag när jag står nere på stenstranden och försöker lista ut var den där bryggan som Harriet Andersson och dom andra springer upp på i början kan ha legat. Där nånstans, förklarar någon, men dom byggde den bara för själva scenen. Aha, tänker jag, ja det hade man väl kunnat svära på annars - asså att den hade funnits där på riktigt. Men det hade den tydligen inte. Den var bara på film.   

_________________________________________

Bergman bodde på en strand av sten
Av Therese Zoë Richert

En strand med en lätt, men ändå så tung dimma. En strand där stenarna, havet och himmelen inte gick att urskilja när dimman kom.
Enstaka träd, kanske tre, kanske fler, längs stranden. Träd som är korta och platta undertill och ovanpå, likt träd på en savann. Detta var dock träd på Bergmans strand.

En hel tystnad från allt som kunnat vara civilisation. Ljudet från havets gungande mot de små, små runda stenarna som utgjorde Bergmans strand lät nästan som en del av tystnaden.
Som bakom ett filter, i dimman, kunde en se något som liknade skuggor av svarta fåglar längs havet, eller stenarna, eller horisonten. Någonstans där mellan gränserna en inte kunde urskilja, satt de. Kanske på en sten mitt i havet, kanske var de reda på land. Kanske gungade också de, tillsammans med havet mot stenarna.
Otroligt grått, de vagaste färgerna av grått omringade Bergmans strand, hans hus. Dimman grå. De vagaste färgerna men det starkaste intrycket, det starkaste minnet. Det var Bergmans strand som gjorde Fårö till en av de vackraste platserna jag sett, hans strand där jag inte kunde se mycket. Bara exakt det som fanns där, och inte längre bort än så. Och just det, var det vackraste jag hade sett. Det starkaste gråa minnet som jag har.

Bergmans strand.

Fårö talangdagar var absolut något av det mest peppande jag varit på inom film. Att vara omringad av personer i olika åldrar, alla i olika stadier i sitt filmarbetande och filmskapande, var otroligt lärorikt och inspirerande. Att få uppleva hur vi alla kan vara så olika som människor och ändå hålla på med samma sak (film) var också en sak som gav mycket hopp om filmens framtid i Sverige för mig. Själv hade jag knappt sett en hel Bergmanfilm innan jag packade mina väskor till Fårö, och jag var inte ensam; dock fanns det flera stycken som kunde massor och lite till. Vi fick besöka Bergmans hus, kolla på filmer i hans egna biograf där han brukade kolla på sina dagstagningar, bo i stugor där hans filmteam brukade bo under inspelningar och fira Bergmans 100årsjubileum med ett Bergmanquiz innuti en lada med en bar, där väggarna var målade i texter i neon tillsammans med upphängda gamla instrument och bildäck.
Natten under 100års-jubileumet var otroligt rolig. Bergmans fd producent satt med på quizet och gjorde det lätt för oss att fuska, då hon nickade glatt och ropade ut "YES" när rätt svar kom på tal, tills quizvärden fick be henne att vara mer diskret för att inte avslöja svaren (vilket hon inte blev).  Margarethe Von Trotta berättade för mig att hon också var skådespelare innan hon blev regissör, och jag blev jätteförvånad över att jag stod och pratade med en regissör, och då blev hon ännu mer förvånad över att jag inte visste att hon var regissör vilket ledde till att jag tyckte att det blev väldigt pinsamt, så jag flög på henne med en stor kram och en stor bedjan om förlåtelse vilket nog inte gjorde saken mindre pinsam. Så där stod vi och kramades, jag och Margarethe Von Trotta, bredvid en neon-lada-bar som för övrigt drevs av en nordamerikansk hippie som tyckte att allt var bättre förr, men helt OK nu också.
Och helt OK, det var det absolut. Hela veckan, mer än OK. Helt fantastisk. Och det avgörande som gjorde den helt fantastisk, var varken några roliga gamla regissörer eller Bergman själv, utan det var de andra talangerna där. Så otroliga människor, snälla, ödmjuka och omtänksamma och fulla av framtid för världen och Sverige, med så mycket att ge. Olika nu och då, med olika bakgrund, så fulla av kärlek, talang och hårt arbete att ge. Det var de andra deltagarna, som ligger mig varmt om hjärtat, som gjorde denna veckan till det otroliga den är.
Alla filmer och alla skratt, all glädje och all kärlek, allt samarbete och alla lite väl långa cykelturer, med de finaste personerna jag stött på så kompakt och fort tid, men minnen så eviga.

Tack till konsulenter, BoostHBG och Film i Skåne, tack alla deltagare och tack Bergman, för att denna vecka finns och att jag fick vara med på den. Hade faktiskt inte haft möjlighet att åka dit om det inte vore för Talangdagarna och pengarna som ni lägger in för att göra detta möjligt, och är så tacksam för detta minne och vecka som har laddat min motivation inför mer filmskapande.

Med allt detta, och minnet av Bergmans strand; en av de vackraste platserna jag hittills varit på, vill jag tacka för mig, och tacka för allt.

Submit to FacebookSubmit to Google PlusSubmit to TwitterSubmit to LinkedIn

Film i Skåne
Elis NIlssons väg 12
271 39 Ystad

Malmökontoret
Friisgatan 19 B (OBS! endast besöksadress)

KONTAKTA OSS

FILM I SKÅNE PÅ FACEBOOK

filmiskane logo neg h180

Upp