Berlin Berlin Berlin

Text: Elisophie Andrée.

Det är verkligen någonting speciellt med Berlin. Nästintill unikt skulle jag vilja påstå. Februari 2023 blir det min fjärde gång som jag besöker Berlin men min allra första gång i ett inte-semester-sammanhang. 

För min kortfilm “Gmn” ska få vara med på Screen Talent Europe. Jag upprepar: min kortfilm “Gmn” ska få vara med på Screen Talent Europe i Berlin. Mitt under Berlinale. Filmskaparens cremé de la cremé. 

Dagarna innan det är dags bubblar vår Facebook chatt-grupp. “Vad ska ni ha på er?” “Kan man ha det här?” “Vilket flyg tar ni?” “Måste man äta korv bara för att man är i Tyskland?” 
Vi blir totalt elva stycken från Gmn-produktionen som åker ner till Berlin. Och med tanke på att vi var typ tjugo stycken i hela produktionen så känner jag mig minst sagt nöjd med uppslutningen. Och vi bor nästan allihop på samma hotell. Park Plaza Kudamm. Vårt ställe. 

Vi samlas en halvtimme inne i foajén innan vi börjar vår gemensamma vandring bort till nordiska ambassaden. Vindarna från stormen Otto verkar ha tagit sig hela vägen till oss och skådespelaren Mayar Qaddooris perfekt lockade hår blåser sönder innan vi ens kommit fram. Regnet smattrar mot mitt ansikte och får sminket att bilda små fåror. Men på ett sätt så gör det oss ingenting. För vi är ändå i Berlin, tillsammans allihop, och vi ska få visa vår film. 

Efter en halvtimmes promenad kommer vi fram till nordiska ambassaden. Förväntansfullt studsar vi in, sätter oss tillrätta och låter filmpasset dra igång. Det är en mixad blandning. Dokumentärer varvas med tecknade små fiktiva berättelser om vartannat. En av filmerna handlar om hur man gör fejkögon. Ni vet, för sådana som saknar ett. Processen är lång och otroligt fascinerade. Jag kan inte (ursäkta punen) ta ögonen från skärmen. 

“Gmn” är passets allra sista film. Som regissör och manusförfattare är det nu det bultar i hela kroppen. “Vad ska folk tycka?” “Kommer någon ens att skratta?” “Vad händer om någon buar?” “Vad gör jag om någon kastar en rutten tomat på mig?” Men ingen kastar några ruttna tomater. Utan salen fylls av skratt under filmens gång. Skratten blir högre och högre ju längre in i filmen vi kommer och mot slutet ligger skrattet som ett varmt och fluffigt moln över oss allihop. 
Efter visningen skålar vi i flera glas bubbel, berusade på glädjen från visningen och att få ses allihop igen. Efteråt dricker vi kölsch och berliner weisse på en Biergarten. Det blir en currywurst (eller två) också. 

Berlin, Berlin, Berlin. Vilken stad. Vilken grej. 

Se Elisophies lilla film från Screen Talent Europe i Berlin med kortfilmen "Gmn":https://www.youtube.com/watch?v=DeU3-8BMBs4