Coolast på kortfilmspitchen i Uppsala
Måndagen den 21 september kommer beskedet. Min kortfilmsidé “Farmors Källare” ska till Uppsala för att tävla i Kortfilmspitchen på Uppsala Kortfilmsfestival. Sveriges kanske i särklass mest priviligerade pitch. Jag som inte hade hållit på med film i mer än tre år - vad har jag där att göra? Kommer jag göra bort mig? Tur att det är corona i alla fall så att jag slipper publik.
Nej, just det den ska livesändas så fler än någonsin kommer att kolla. Jaja, konkurrensen kanske inte är så hård i år. Jag kopierar namnen från listan på de åtta personerna som ska söka. Utbildningar: STDH, Valand, Lodz. Skit också. Jag har ju inte en chans ju. Lika bra att köra på det som tagit mig hela vägen hit. Charm. Producent Gwen och jag hyr den dyraste möjliga Snappcar-bilen vi kan hitta, rivstartar med plattan i mattan hela vägen upp till Uppsala. Vi missar E6:an-avfarten och hamnar i Kristianstad. Skit också. Goda burgare dock. Mitt ute i skogen hittar vi E4:an och bränner på till Uppsala. Väl framme somnar vi direkt, jag hinner öva två gånger. Imorgon är det en stor dag.
Vi vaknar. Det är tio minus i Uppsala. Man ville ju va snygg på festivalen så jag hade bara tagit med tunna jackan, jag mådde så dåligt. Vi kommer in på Grand där pitchen “äntligen” ska hållas. Nu gäller det bara att spela cool och inte verka nervös. Jag är tydligen tvåa först ut. Perfekt. Programledaren säger dock fel på mitt namn när han ska kalla upp mig, så typiskt, min pitch börjar med att jag får rätta honom. Förlorade flera sekunder. Nu är jag uppe, på scen.
Det går bra av någon konstig anledning. Jag är inte nervös längre. Och fast att jag bara övade två gånger kommer jag ihåg vad jag ska säga. Gud finns. De andra pitcharna verkar heller inte så coola som det verkade på deras tuffa och meritfyllda sociala medier-konton. Jag är ju till och med coolare än vissa, kanske till och med coolast?!
Juryn då vad tycker de egentligen? Spontant i deras egen presentation verkar de gilla dokumentärer. Synd för mig då att jag ska presentera en fiktiv barnfilm som heter “Farmors Källare” - DOCK med dokumentära drag då den är baserad på mina egna upplevelser. Kan detta bli min räddning? Kanske kan den tysta, digitala SVT-representanten vara mitt hopp? De älskar ju barn och säger alltid att de skriker efter barnfilm.
Pitchen slut. Jag känner det nu. Var ändå inte min presentation bäst? Jo det var den nog. Nu vinner vi. Dags för juryns beslut. Det är knäpptyst. Juryns munnar öppnar sig. De säger dock fel namn igen? Va. Jag heter ju inte så? Försöker de göra någon rolig hint om att programledaren sa fel tidigare och nu gör det igen? Tyvärr, de sa rätt. Vi förlorade. En dokumentär vann, såklart. Tårar och sorg.
Tunga steg ut från lokalen. Då händer det. Något som jag mot min förmodan inte trodde skulle ske. Det finns tydligen ett tröstpris till alla som förlorar i en pitchtävling. Den som vinner tävlingar blir självklart populär hos juryn och arrangörerna och vinner fina priser och pengar men desto mindre blir de populära hos de andra medtävlande. Däremot blir man som förlorare väldigt populär hos de andra som också förlorade. Det skapas en gemenskap och en törst. Vi hade en väldigt fin kväll, vi som förlorade.
Dagen efter, slitna men glada fick jag se vår kortfilm “Mamma, Hjälp!” på biografen Regina. Allt var förlåtet och nu älskade jag Uppsala Kortfilmsfestival igen. Jag kommer tillbaka nästa år.
Bästa hälsningar, Olle Christiansen Meijer
HYBRIS FILM