Hoppa till huvudinnehåll
MannenDokumentären "Med Familjen- Ett Grönländskt Äventyr!” visades på filmfestival i Anadyr, Tjukotka

Premiär och filmfestival i Sibirien

Produktion

Text & foto: Mikael Strandberg

”Juryns specialpris har motiveringen: För stort visat mod och ärlighet. Priset går till dokumentären Mannen Med Familjen - Ett Grönländskt Äventyr!”

Publiken skriker, ropar och klappar händerna. Yrvaket går jag upp på scenen, Malcolm Dixelius, SVT:s legendariska Rysslandskorrespondent under Sovjettiden, delar ut priset. Han ger mig en kram. Allt känns overkligt. Som en dröm som plötsligt blir verklighet. Världspremiär för filmen på drömstället. Med den mest fantastiska publiken.

Mikael Strandberg tar emot juryns pris av Malcolm Dixelius.
Mikael Strandberg tar emot juryns pris av Malcolm Dixelius.

Jag misstänker att för flertalet filmare så önskar de ha sin världspremiär på Sundance, IDFA, Berlinale och så vidare. Inte jag. Drömmen var en plats i ytterkanterna av världen. Med en publik som var både unik, jordnära och som gått genom både himmelrike och helvete under sina liv.  Då skulle jag verkligen få veta om min film fungerade. När jag då i slutet av december fick veta att filmen skulle tävla i Golden Raven Arctic International Film Festival jublade jag högt. Den ägde rum på en plats jag alltid drömt om att besöka, Anadyr i Tjukotka!

År 2004 skidade och paddlade jag nedför Kolyma floden under 1 års tid. (*) Jag förälskade mig i sibirier och deras livsöden. Det var en tid som helt förändrade mitt liv. På både gott och ont. För mig var sibirierna de bästa människorna på jorden. Varma, generösa, intressanta med perspektiv som få andra har av tufft och spännande liv. Så drömmen var att få göra premiären i Sibirien. Och så blev det! Men, vad skulle lokalbefolkningen tycka om filmen?

Att ta sig till Anadyr går bara med flyg. Eller båt från Magadan under sommaren. Eller på skidor för den som vill. När vädret är klart, så kan man i bästa fall se Alaska på andra sidan. Jag visste att tjuktjerna var inflyttade från söder, men nu ansågs som urbefolkning. Jägare och fiskare. Och Anadyr var en plats där ryssar kunde komma och tjäna pengar. Men isolerat. Som på Grönland.

Jag lämnade Sverige samtidigt som coronaviruset började gå till attack världen över. Det märktes inget av i Moskva. Jag tog en sväng ned till Röda Torget, träffade gamla vänner och nästa morgon satte jag mig på planet för 9 timmars resa till Anadyr. När vi landade, kände jag igen Malcolm Dixelius. Det gjorde att jag insåg att det här kommer att bli en fantastisk tid. En mer spännande svensk är svårt att hitta.

Anadyr var ett typiskt ryskt samhälle i Sibirien. Krustjovskor, barer, affärer, skotrar, löshundar, rör ovan marken och kyla. -33 när vi landade, sol och underbart vinterväder. Vi hamnade på ett litet hotell där alla måltider ingick. Direkt uppstod bekymmer när jag nämnde att jag inte åt kött, vill inte ha fett eller socker. Det skulle bli en cirkus under hela min tid där. Jag var dock inte den enda vegetarianen. Däremot skall det tilläggas att jag åt kött under tiden i Anadyr.

Filmfestivalen var anordnad från Moskva. Knappt en tjuktjer i ledningsrådet. Och van av det ryska som jag är, så förstod jag att det var oerhört viktigt att vi utlänningar höll oss inom ramen av festivalen. Alla fick vi varsin orolig tolk vid ankomst. Unga tjejer och pojkar med alltför mycket respekt. Byråkrati i Ryssland är lite krångligare än all annan, vill jag påstå, för rädslan att göra fel är stor. Och eftersom ledningsgruppen kom från Moskva, var de livrädda för allt otäckt som väntade utanför stadsgränsen. Men jag ville ut och se mig om. Jag fick hjälp efter visningen av min film.

Filmen hade störst publik av alla filmer. Övervägande skandinaviska filmer i programmet. Jag satt som på nålar. Vad skulle de tycka, tjuktjer och ryssar? Mottagandet blev exakt som efter visningen på SVT. Överväldigande i form av känslor. Folk grät, kramades och framförallt gillade de tre saker. Ett, att jag vågade berätta om hur livet är med allt gott och ont. Två, tjejerna. Tre, att Pam och jag fortfarande är bästa vänner. Några var lättade av den enkla anledningen att de själva kommit från den befolkade västra delen av det stora landet, hamnat i en isolering som gnagde på deras psyke. Filmen gav dem perspektiv. Jag fick många SMS efter filmen. En av dem från Julie, en tjuktjiska som nu bodde i Kanada, men var här för att fundera ut sitt liv. Hon ville ta med mig till sin familj som bodde två timmars tur över havsisen i en by som hette Kanchelan. Jag nappade direkt. Så nästa dag tog vi ”Lokalbussen”, ett fordon med sex gigantiska däck. Byn var precis som jag minns Sibirien. Massor med hundar, skotrar, huttrande lokalbor, kolrök och varma människor. Jag bjöds direkt på mantaq (Mattaq på grönländska), fryst valspäck, färskt renkött och min favoriträtt, stroganina. Fryst rå fisk. Efter en timme återvände vi till Anadyr.

På besök i en sibirisk familj.
På besök hos en sibirisk familj.

När jag kom tillbaka, i tid för nästa dags filmvisningar, rådde ett sorts kaos bland ledningsgruppen. Man fick inte göra som jag. Ge sig ut i den livsfarliga vildmarken. Tolken som var min vän, Nastya, fick mycket skäll å mina vägnar. Frågan är, hade de inte sett filmen min? När jag så nästa dag gav mig iväg på morgonkanten tillsammans med en annan filmare, danske Mik, på en 20 km löpning i lätt stormvind, så slutade högsta hönset att vare sig tilltala mig eller möta min blick.

Av alla festivaler jag varit på, var sammanhållningen oss filmare och jurymedlemmar, den bästa jag upplevt. Fantastiska människor på alla nivåer. Och när satt jag flera timmar varje dag och lugnt samtalade med folk? Jag tyckte generellt att nivån på dokumentärfilmerna var högre än jag förväntat mig. Även spelfilmerna. Så jag är glad jag fick pris!

Tyvärr tog coronaviruset och oron över hos oss alla. Skulle vi ens ta oss tillbaka till respektive land? Den dag vi var bokade att återvända till Moskva, snöade inne. Men påföljande dag var det lugnt och vi återvände till Moskva. Min mycket gode och nye vän Malcolm fixade en biljett åt mig till Stockholm. Helt tomt i Moskva på flygplatsen, likaså på Arlanda. Men annars ingen hets. Tjejerna var glada när jag kom hem. Och Pam, hon sitter fast i norra Grönland.

Vart det värt risken att åka? 100% yes!

Tack till Film i Skåne och alla som stött mig under alla år!

*Filmen -58 grader – Expedition Sibirien” finns nu på SVT Play under titeln Klassiska Svenska Dokumentärer.

Mikael Strandberg med prisdiplomen.
Mikael Strandberg med prisdiplomen.