Det dokumentära berättandets avtryck
Lisa Nyed, konsulent för dokumentärfilm reflekterar över åren som passerat med stora framgångar och möten.
Hösten 2020 är det precis fem år sedan jag gick in i rollen som konsulent för dokumentärfilm – alla längder och format. Fem år är för dem som arbetar med dokumentära metoder i sitt filmskapande inte någon lång tid, utan den tid det ofta tar från idéutveckling till premiär. Något som både är en utmaning (ekonomiskt) och en fröjd (fördjupning av berättelser och utrymme för konstnärliga processer). Dokumentärt berättande är dessutom något flera regissörer i regionen och ett antal bolag specialiserat sig inom, så jag har förmånen att följa konstnärskap och bolag med återkommande starka projekt. En superstark slate med påbörjade projekt i utveckling och produktion gav direkt medvind: Monalisa Story av Jessica Nettelbladt, Blodssystrar av Malin Andersson, Bikes vs Cars av Fredrik Gertten och inte minst Pervert Park av Frida och Lasse Barkfors som hade sin premiär på Sundance-festivalen i starten av 2015.
Även tidigare, som konsulent inom visning-spridning på Film i Skåne, har jag brunnit för att stärka ställningen för dokumentärfilmen och skapa publikmöten (Cine Skåne, Nordisk Panorama filmfestival och forum för samproduktion, genom branschträffen M:DOX och som tutor i workshopen Twelve for the Future). Malmö blev landets dokumentärhuvudstad och Film i Skåne har kunnat bidra till utvecklingen genom att satsa på dokumentärfilmen både genom insatser till filmerna och att samla alla de viktigaste internationella aktörerna för finansiering och distribution av dokumentär i ett årligt arrangemang – Nordisk Panorama. En ung, intresserad ny publik hjälper också till att vitalisera området: doc-head och doku-fans har blivit begrepp och det är ingen brist på nya talanger som vill arbeta med dokumentära metoder (även inom animation, hybridform eller VR). Flera av filmerna vi samproducerat har även gjort avtryck genom visningar i Sveriges Riksdag.
Ett av de stoltaste minnena är kanske Guldbaggegalan 2017, då Film i Skåne hade samproducerat samtliga tre nominerade filmer i dokumentärkategorin: Himlens mörkrum av Nils Petter Löfstedt, Brev till en seriemördare av Manal Masri och Silvana – väck mig när ni vaknat av Mika Gustafson, Olivia Kastebring, Christina Tsiobanelis (den senare filmen tog hem baggen).
Lika stolt har jag varit när mormor med barnbarn kommer hem, båda lika upprymda och tagna efter att ha sett Den unge Zlatan på bio. Vid alla festivalpremiärer när salongerna är fyllda av nyfiken publik, förväntningar och viss nervositet. Och att känna den förtätade stämningen hos en skolklass som just sett Malin Anderssons Blodssystrar. Eller se det engagemang och de mänskliga berättelser från överlevare i många länder som Every Face has a Name och Hoppets hamn av Magnus Gertten har skapat. Våra samproducerade filmer gör avtryck världen över – inte minst Fredrik Gerttens Bananas!* och Big Boys Gone Bananas, Bikes vs Cars och nu senast PUSH och Jozi Gold. Samtalen efter filmintrycken fortsätter!
Jag ser med stor tillförsikt fram emot de kommande fem åren – och alla filmpärlor som just nu rullas i sina skal och utvecklas…
Huvudbild: Ur Manal Masris "Brev till en seriemördare"
Sidan uppdaterad 04 feb 2022, kl 13:35