Simon Folgers reseberättelse från Bergmanveckans Talangdagar

Ansökan till årets upplaga av Bergmanveckans Talangdagar är öppen och du som är filmskapare i Skåne har möjlighet att anmäla ditt intresse att åka fram till och med den 5 maj. Läs mer om Talangdagarna och ansökan.

Förra året var regissören Simon Folger en av de utvalda talangerna som fick möjligheten att åka till Talangdagarna på Fårö. Nu kan du läsa Simons spännande och persoliga reseberättelse om bland annat mötena med Tarik Saleh, Aubrey Plaza och Asghar Farhadi:

Det är den 26:e juni, några dagar efter midsommar, och jag har precis slagit mig ned vid en
fönsterplats på färjan som ska ta mig från Nynäshamn till Visby. Anledning: Jag har blivit utvald av
Film i Skåne att delta i talangprogrammet vid Bergmanveckan på Fårö. Det är ett privilegium, men
exakt hur stort privilegium vet jag inte ännu. Luften är sval i det enorma rum där hundratals svettiga
passagerare slagit sig ner för att fördriva tiden. Vissa köper räkmacka. De flesta köper kaffe.
Jag har som sagt en halvbra uppfattning om vad som väntar mig på Fårö och vad talangdagarna
egentligen innebär. Men jag har försökt studera schemat och de personer vi ska få möta så gott jag
kunnat för att komma dit förberedd. Aubrey Plaza, Tarik Saleh och Asghar Farhadi är bara några av
festivalens hedersgäster och dragplåster som vi ska få tillfälle att möta och jag har ställt in mig på att
det kommer bli intensivt. Ett barn bredvid mig börjar skrika. En mamma ler ursäktande. Jag sträcker
mig bara vant efter mina brusreducerande hörlurar som så många gånger förr. Bäst att sova en
stund, innan helvetet brakar lös…

Tre timmar senare rullar jag av färjan i min gamla SAAB 9-3 och ansluter till vår konvoj bestående av
tre färgglada minibussar som ska ta tjugofem förväntansfulla filmskapare och deras konsulenter till
Fårö, Ingmars-ö, som ingen någonsin kallar den. Kanske är det havsluften, men inom loppet av en
liten stund har en särskild stämning redan infunnit sig, i alla fall i mig. En speciell typ av närvaro som
om jag var fångad i tiden, eller tiden i mig – eller som om att en välvillig ande betraktade sällskapet
från ovan…

Väl framme på Sudersands Resort & Camping delas vi in i charmiga campingstugor perfekt belägna i
skuggan av ett par jättelika tallar, bara ett stenkast från en magnifik sandstrand. ”Här ska ni bo nu”,
sa Ville från Film på Gotland som skulle ta hand om oss under veckan. ”Ni lagar frukost, lunch och
middag i stugorna, men mesta delen av tiden kommer vi att spendera i Bergmans dagsbiograf”. Jag
hälsade på André, Judit, Folke och Lydia som tillsammans med mig skulle rå om det lilla hushållet.
Jag får rummet på övervåningen där jag kunde höra vågorna genom det öppna fönstret. Det började
bra.

Under veckan som följde var det tidig uppstigning som gällde. Det första passet i Bergmans Biograf
startade klockan åtta, så om man vill hinna med både morgonrutiner och morgondopp var det 06.00
alarmet behövde börja jobba för att få upp mig till 06.15. Efter frukost cykla vi iväg längst den
pittoreska strandpromenaden mot den ännu pittoreskare biosalong i rödmålat trä som huserade
mesta delen av våra programpunkter, som utlovat.

Först ut på schemat var en presentation av oss själva, i stillbilds-format. ”En beprövad isbrytare",
menade Ville från Film på Gotland. Någon visade en bild på en snötyngd gran, en annan visade det
första fotot av universum taget av Hubble Space-teleskopet. Själv visade jag en meme av en man som
håller på att drunkna. Ville hade rätt. Presentationen hade svetsat oss samman. För i och med denna
korta och oväntade introduktion till varandra blev det tydligt vad vi alla hade gemensamt: en
brinnande passion för berättelser och en dragning till de udda och skeva. Som lust och vrede. Eller
synd och skam, som var tema för Bergmanveckan 2023.

Medan dagarna passerade förbi, som de sällsynta moln som passerade över den gotländska himlen
medan sommarsolen gassade, gjorde nya spännande personer entré i vår lilla biograf. En efter en.
De kom och de gick. Svenska filmstjärnor, Hollywood-kändisar och demon-regissörer med oerhörda
meriter i bagaget. Alla mer än villiga att öppna sina hjärtan och dela med sig av personliga historier
och erfarenheter i den udda värld som kallas film. Och där satt vi, dag efter dag på obekväma
trästolar och kände oss utvalda.

Vi fick chansen att ställa frågor, besvara frågor och diskutera direkt med de bästa av de bästa inom
branschen. Från morgon till sen eftermiddag. Ibland fick jag nypa mig själv i armen medan dessa
hyllade men i sammanhanget helt vanliga individer bjöd in till alldeles unika möjligheter att lära,
förundras och utvecklas tillsammans med dem. Dessa upplevelser var på alla sätt mer än jag kunnat
förväntat mig och en personligt favorit bland dessa var när regissören Tarik Saleh under ett äppleträd
förklarade att nyckeln till framgång är att aldrig kompromissa. Aldrig. Någonsin. Kompromissa.
Medan producent Kristina Åberg gjorde svårtolkade miner på stolen intill honom.

Mitt orangea anteckningsblock var lika fullt som mitt bröst av alla intryck jag samlat på mig när
veckan skulle summeras. Det hade funnits några sidor kvar som jag tänkt spara till egna reflektioner
på hemvägen men den idén sprack när vi som ett slags avslutande grädde på moset fick möta den
iranska regissören och flerfaldiga Oscars-vinnaren Asghar Farhadi. Med en närvaro så fullkomlig att
man nästan kunde röra vid luften intill honom berättade denna till utseendet helt alldagliga man om
sitt sätt att regissera och bemöta sina medarbetare. Att möta Farhadi innebar att möta en förebild
inom regikonsten som talade ett språk jag kunde förstå. Visserligen på Farsi via en nervös tolk. Men
ändå. Och jag sög åt mig varenda ord och allt han valde att inte säga.

Som om någon där uppe visste att det var över för denna gången var den tryckande hetta vi upplevt
under talangdagarna på Fårö plötsligt som bortblåst. Det gråa landskapet öppnade upp sig mot den
gråblå himlen och visade den mystiska och lite dunkla sida av melankoli som attraherade Ingmar att
både arbeta och bosätta sig på den karga ön. Mitt under vår avslutande ceremoni, där var och en
fick chansen att sätta ord på de dagar vi delat, började regnet att falla. Först små droppar, sedan
större och större. Till slut var regnet och vinden så påfallande att vi bokstavligt talat fick ropa ut vår
meningar över stenstranden och raukarna för att inte överröstas av ljudbilden. Och precis då dök
han upp. Stilla svävandes, bara några meter över våra huvuden. Tyst och vänligt iakttagande. Ingmar
Bergmans ande.

Stort tack till.
André, Alex, Brynhildur, Elias, Emma, Emil, Eric, Evelina, Folke, Frida, Gry, Halvar, Javid, Jonelle,
Judit, Julián, Kasper, Klara, Linnéa, Lydia, Maja, Malin, Marie, Moa, Robin, Tara och Ville.

Tack till Simon Folger för reseberättelsen!

Läs mer om 2024 års ansökan till Bergmanveckans Talangdagar.