Talangdagarna på Fårö - resekrönika

Några veckor har gått sedan jag besökte Talangdagarna på Bergmanveckan 2022. Snart kliver vi in i Skånes höstvindar och jag blickar tillbaka på bilderna, videoklippen och tankarna som fick mig fylld av inspiration och filmkärlek den där veckan i slutet av juni.

När jag berättade i extas för min lillebror (som bott det senaste året på Gotland) om att jag skulle till Fårö svarade han att “det är typ världens tråkigaste ö”. Jag ryckte på axlarna åt uttalandet, fullt medveten om att det kom från någon, dels inom värnplikten, men framförallt någon som inte såg storheten med Ingmar kingen Bergman.

Till att börja med: jag är egentligen inget jättestort Bergman-fan. Men, jag hyser en otrolig respekt för honom som skapare och regissör. Att påstå att han inte influerat mig vore en lögn. Min första interaktion med Bergman var redan som liten då min pappa visade mig “Sjunde inseglet” och hur vi sedan hemma brukade säga på skoj till varandra “Jag är döden”, oavsett vad det gällde.

Så det är tillsammans med den strålande Gotlandssolen vi anländer till Fårö den 27 juni. Fårö, och Talangdagarna på Bergmanveckan där jag fått möjligheten att representera Film i Skåne. Vi delas in i grupper och får checka in i våra små stugor. Jag bor själv tillsammans med fyra andra killar och hinner fördomsfullt tänka “här kommer ingen mat att lagas och det kommer bli så stökigt”. Efter incheckningen får vi alla små, skrangliga cyklar som ska ta oss runt “öejn”. Jag trampar iväg mot Sudersandsbion.

Sudersandsbion är en ombyggd gammal lada med trästolar längs raderna. Det är, extremt obekvämt, men på något konstigt sätt, så berör det mig inte. Utan det känns självklart, att det är precis såhär det ska vara. Vi får alla en gemensam gruppuppgift, stuga för stuga. En lekfull uppgift vid namn “Vargtimmen”. “Vargtimmen” är ett enkelt sätt för oss i stugan att lära känna varandra, för mig och killarna då. Och medan vi löser uppgiften får jag äta upp mina egna fördomar. Mitt killgäng är ett städande och framförallt matlagande gäng. Vi lagar middagar tillsammans och jag blir bjuden på pasta, potatismos och fina sallader - samtliga rätter veganska.

Resten av veckan springer iväg. Vi cyklar till Bergmancenter, äter oss mätta på små, vackra snittar och räknar får på vägen hem. Vi åker på Bergmansafari och mitt under safarin får jag mens. Jag får därför låna toaletten på Ingmar Bergmans privata biograf och kan inte låta bli att tänka: vad hade han sagt om det här?

Under veckans mitt får vi besök av hedersgästen Ari Aster. Mastermindet bakom mina personliga favoriter “Midsommar” och “Hereditary”. Att påstå att jag är starstruck, är bara det ett för svagt ord. Jag har nästan darrande knän, fjärilar i magen och vill allra helst plocka med mig Ari Aster hem, bara för att kunna ha honom i min garderob och plocka fram då och då för att prata skräckfilm och hur man gör när man får skrivkramp. Ari Aster är för övrigt den snällaste jag varit med om, när det kommer till stora filmskapare. Han är ödmjuk och fin mot alla oss unga talanger. Tar sig tiden för oss, svarar utförligt på våra frågor, ställer motfrågor till oss. “What do you guys like to write or direct?”

Under veckan förändras också min bild av Bergman. Jag får besöka hans hem, se in i hans alla vrår och få hans livshistoria berättad för mig att den äldre tanten som guidar oss framåt längs alla hans rum. Jag får höra om hans Ingrid och kan inte låta bli att känna igen mig i den plågade konstnärssjälen när jag får se hans skrivbord och allt klotter längs väggarna och golvet. Jag hejdar mig själv från att knacka på en av väggarna, för att se om han kommer knacka tillbaka.

En del av mig vill föralltid stanna på Fårö, på Gotland. För evigt insupa känslan som bara finns där och låta kreativiteten flöda ut ur mig i Bergmanhuset. Men jag måste hem igen till Skåne. Men jag kommer tillbaka.

Vlogg: https://www.youtube.com/watch?v=FgB7cOEyY1Y

//
EliSophie Andrée